Om det är något som jag ofta funderar på så är det hur jag som människa påverkas av andra.
Hur kan det komma sig att jag som en unik och enskilld individ kan ha så stor inverkan på någon annans liv och virse värsa?
Ju mer jag tänker på det desto intressantare blir det.
För frågan poppar ju upp:
- Vilka har gjort inverkan på min person?

Jag fyller 16 om fyra månader och anser att jag håller på att bli vuxen.
Därför tycker jag att jag kan prata om min barndom och mena något vettigt.
Jag hade tur.
Jag växte upp i en liten trygg familj med starka band till varandra, och det var en av de faktorerna som gjorde att jag fick en väldigt bra barndom och jag har träffat så många fina människor genom mina föräldrar.
Men trots att jag är hälften pappa och hälften mamma, och trots att jag är lik min mamma till utseendet och fick pappas humor, så måste säga att de har inte haft den största påverkan på min person.

De som har påverkat min person mest genom åren är alla de andra vuxna, "mentorerna", förebilderna - som har funnits med. Under korta perioder, under långa perioder. Sådana som finns med än idag och sådana som har fallit ifrån.
Många av de är personer som har funnits i skolan.
I den miljö som jag har befunnit mig mest i, hittills, under min livstid.

Jag kan gladeligen meddela att det är fantastiska personer som har påverkat mig.
Min mellanstadielärare som var en man med så mycket energi och livslust.
Han lärde mig att allt inte är lätt hela tiden, livet är på både gott och ont.
Min fantastiska skolvärdinna under mina högstadieår som kom att bli som min kollega och mentor.
Hennes glada sätt att de möjligheterna och inte problemen är något jag kommer ta med mig.
Hon är fantastisk och jag är så glad att hon fick vara med och att vi fortfarande ses och kramas.

Min gamla rektor som jag hade ett stort sammarbete med, hon gav aldrig upp, och trots att hon hade 1000 saker att ta tag i, stressade hon aldrig upp sig eller visade något annat än sina bra sidor.
En annan grym person som fanns med under min högstadietid var min SO lärare som inte bara blev min lärare utan min vän. Vi skrattade alltid ihop, om jag hade en dålig dag behövde jag bara se henne.
Om jag skulle bli lärare någon gång, så vill jag bli som henne.

En person som jag är så stolt över att jag är omtyckt av är en mycket vacker kvinna som har funnits med ända sen början av min existens.
Hon känns som en extra mamma för det lugnet hon sänder ut gör att jag skulle våga göra vad som helst.
Hon är tryggheten och klokheten sig självt och hon har gjort avtryck i mitt hjärta.
Tack för det.

l´ll carry you all, in my heart


Det kändes skönt att få svaret idag.
Igår kommenterade min kusin inlägget här nedan om vuxenpoäng,
det var hon som gav mig svaret på när man är vuxen.
Eller, det var en liten tjej på bussen som gav mig svaret...

När man är 8 är man vuxen!




När jag var mindre samlade jag på vuxenpoäng.
I min familj skojade vi ofta om sånt, men jag räknade alltid mina poäng , i smyg.
Men nästan varje dag, så slår det mig ibland att jag fortfarande räknar, utav ren reflex:
"Yeh, där fick jag mig en poäng!"
Slutar det när man blir vuxen, och isåfall:
När blir man vuxen?

Det är ju löjligt egentligen, men varför inte?
Det är ju inga nedlåtade tankar iallafall, tvärtom.
Ha.
Jag tror att jag ska fortsätta räkna.