Inlägget under blev nummer 400.
Det innebär att jag har bloggat ca. 36 gg i månaden.
Altså cirkus 1 gång om dagen.

coolt.


Jag känner mig som ett ursketet päron.
Det är inte världens mest glamorösa beskrivning, men det är precis så det känns nu.

Är inte det mest irriterande som finns när man tror att man har lektion fast man inte har det?
Jag hade pianolektion i morse klockan åtta.
Och det visste jag att jag hade.
Men min lärare kom inte.
Inte förens tio minuter senare...
Jag var så sugen på att spela de där tio minutrarna som var kvar utav lektionen, men det var inte hon.
Hon ville hitta en ny tid till min pianolektion.

Så det var det vi gjorde imorse tio över åtta.
Hittade en ny tid till min pianolektion.
Sen väntade jag en timma och tjugomiuter på min nästkommande lektion.

Jag var arg.
Och då överdriver jag ingenting.



Att springa runt runt i en gympasal, är bland det värsta som finns.
Det känns som om gympasalens väggar kryper närmre och närmre in mot mitten.
Jag har verkligen insett hur mycket jag tycker om att vara ute och gympa.

Vi skulle bara leka en lek till.
Och jag kände på mig det, jag skulle ramla.
Och jag vet inte vad det är som händer i huvudet, men det är så förbannat jobbigt och jag föreställde mig själv där jag låg på en sjukbår påväg in i ambulansen, med massa nyfikna klasskamrater överallt och en upprörd lärare hack i häl på de stackars ambulanssjukvårdarna.
Med mig själv som en orolig liten själ som bara kände mig svettig och eländig.
Undrade naturligvis vad de skulle säga när vi kom fram till sjukhuset.
"Nej, det får bli gips i tio veckor, och i och med att vi måste gipsa hela benet, så får vi fixa en rullstol tills vidare.
Du kanske har någon vänlig klasskamrat som kan hjälpa dig?"


Nu kom det ju inte någon ambulans, och inte blev min gympalärare särkillt upprörd och orolig heller, men jag lyckades iallafall med att ramla.

Alltid något?