Det är svårt att vara ärlig mot sig själv och mot andra.
Ofta när man är ärlig så får man tillbaka det på ett sätt som det inte var tänkt.
Jag tänker på hur få bra samtalsämnen vi har att samtala om, som levt från mitten på nittiotalet till nu.
Det enda vi pratar om är om andra eller bara om oss själva.
Och oftast när vi pratar om andra eller om oss själva så pratar vi inte om de bra sakerna.
Utan de mindre bra.

Jag tror att livet ändå kommer att innehålla mer äventyr och hopp, om man vågar vara ärlig.
Jag tror att det kan bli roligt och soligt, hur jobbigt och tråkigt det än må vara ibland, eller mer ofta än så.

Jag tänkte att jag skulle skriva ihop något till er som läser mina (o)välformulerade ord ofta eller mer sällan än ibland, och detta är vad det resulterade i.
Tack för att ni läser och komenterar mina små iaktagelser, historier och ord.
Det värmer ska ni veta och det känns att ni är just... ärliga...









Idag var dagen det exploderade ute. Det blev grönt... överallt.
Dagen då jag gick en lång sjukilometerspromenad med en vän, som lyckades med att visa mig nya vägar i staden som jag trodde jag kunde utantill.

Idag var dagen då jag belv ledsen för att du inte förstod.
Ledsen för att vi inte pratar samma språk och för att jag inser att det kommer ta tid.

Idag var dagen då jag kände att det finaste man har, är de som alltid stannar kvar och inte de som går när det blåser.

Idag var dagen då ambulansen fick hämta dig, jag satt på trappan och hulkade fram ett ledset "hejdå"...
för att
jag älskar dig så mycket.