Jag minns skolmatsalen, alla upptagna stolar och fröken.
Hennes bistra min, hennes blick på min talrik och sedan på mig.
Jag var frökens största problem.
Jag minns hur det luktade. Handsprit och mjölk ungefär. Torrt knäckebröd doftade det också, jag åt ofta hårda, torra, knöliga knäckebröd i den skolmatsalen.
 
Jag minns hur ensam jag kände mig innerst inne,
fast tillsammans med min eviga optimist försökte jag alltid intala mig själv att jag inte var ensam. Att jag hade en självklar plats vid ett av de tusen runda borden i skolmatsalen.
I själva verket var jag ett hårt, torrt knäckebröd. Som bara vågade drömma om medvind, och riktiga vänner.
Jag hade ingen självklar kompis, ingen självklar plats vid ett runt bord, ingen självklar självkänsla.
 
Hur många gånger ställde jag mig frågan: När ska det vända?
Det minns jag inte. Jag minns inte hur många samtal, tårar och fröknar som frågade mig:
Hur mår du, egentligen?
Jag ville tro att det skulle vända. Att solen skulle skina på mitt liv en dag, att jag skulle få känna fullkomlig lycka. Bli älskad av vänner. Hur många tårar, frågor och fröknar, samtal och dumma dumma låtsas vänner det än fanns, så var det värt hela resan hit, för se:
 
Jag vann -
 

Tack fröken, för att du såg på mig sådär som du ofta gjorde i skolmatsalen när jag tillslut satte mig bredvid dig och dina kollegor. Med en besviken "måste du sitta här idag igen" min.
Den har, konstigt nog, bara gjort mig till en bättre männsika. Alla människor är värda en speciell plats vid ett runt bord i skolmatsalen, någon som väntar. Det finns ljus för alla, och det kommer en tid,
när allt vänder.
 
 

2 kommentarer

anitha Tageson

20 Dec 2012 20:18

Min älskade lilla ängel, jag finns alltid här för Dig, det vet Du.

Lisa D

21 Dec 2012 11:04

Väldigt fint skrivet! Kram

Svar: Kram tillbaka! Och tack :)
Linnéa Smedman

Kommentera

Publiceras ej