Kommer du ihåg vem av oss som började?
Det var så länge sedan nu, jag tror jag har glömt bort det.
Minnet har liksom raderat den delen utav historien, som om den inte skulle spela någon roll i ett senare sammanhang.
Så här sitter jag nu, inga minnen kvar.

Frågan är om historien verkligen är intressant?
Vem bryr sig, egentligen?
Jag började skriva ett nytt kapitel i mitt livs bok med orörda blanka blad, nu överväger jag en halvtimmas suddning.
Men kan man sudda då?
Hur man än vänder och vrider på det så verkar det inte bättre än att jag får lära mig acceptera att det finns där.
Kapitlet som kanske skulle blivit utsuddat,
verkar helt enkelt envisas med att sitta kvar där den sitter.




Att jag har en stark personlighet
det har jag vetat sedan många år tillbaka.
Men att det skulle vara så svårt att bli accepterad som tjejen med stark personlighet,
det hade jag aldrig trott. 
I vanliga fall hade jag sett det här som ännu en utmaning i livet,
en sådan som man bara blir starkare av.
Det är svårt att börja om när man måste kämpa så hårt för att visa vem man egentligen är.
Försöka överbevisa andras förutfattade meningar.

Jag vet precis hur ni känner.
Ni fantastiska, starka, utåtriktade tjejer där ute.
Som får slita för att få höras.
Jag vet precis hur hopplöst det känns ibland.
Men jag lovar er:
Lägger ni er ned och låter de gå över er, med de som de tror är självsäkra steg med alldeles för höga klackar, så blir ni inga bättre människor.
Ni lär er ingenting utav det.
Tvärtom.
Visa dem att ni är starkare än så.




Ipad skin



En värmande kopp



Härligt vattenfall till dusch



Spotifys uppdatering av sökmotorn



Inredningsinspiration hos IKEA



Mormors kanelbullar



Den där låten (klicka på bilden)