Jag bränner mig lite lätt under ögonen.
Mina äpplekinder framhävs ännu bättre då.
Vår är så fint
och jag är så glad att den får vara det.
På så många olika sätt.
Jag kommer igång med saker som legat i dvala som körkortsteori och matte.
Allting blir med ens lite lättare,
när man får bränna sig lite lätt
under ögonen.





Min inre psykolog säger alltsom oftast till mig att sluta vara orolig.
Om det är någonting som verkligen kommer att sätta prägel på mitt utseende om sextio år
så är det mitt ständiga oroande.
Jag funderar ganska mycket. Mest på viktiga saker förstås
men också på väldigt oviktiga saker.
Idag funderade jag på hur jag kommer se ut som sextio år.
Jag längtar efter att bli rynkig och russin. Det är vackert när man kan se att människor har levt.
Allra finast tycker jag det är med rynkorna kring ögonen och munnen.
Man kan bara föreställa sig hur många skratt och hur många tårar som spridit sig i det gamla ansiktet.
Och om ni inte visste det, så är rynkiga bröstkorgar på gamla damer, det gosigaste som finns.
Inte för att jag har provat att gosa med så många,
men ändå.



Jag ser dig.
Jag sitter häruppe och ser på dig.
Du vet inte att jag finns.
Men jag ser dig, just i detta nu.
Jag ser dig som snubblar över trotoarkanten,
du som kämpar med en tung barnvagn framför dig
och du som har så bråttom att hjärtat är påväg att hoppa ut.
Jag ser tre generationer gå förbi.
En hurtig mormor, en deprimerad mamma, ett springande barn med både mössa och vantar.
Jag ser dig fast du kanske inte vill att jag ska det.
Jag ser dig, helt utan din tillåtelse.
Så förlåt,
om jag störde eller rubbade din livsrytm
för en så kort stund som det tar,
för mig att se dig.