Jag kom och gick på en väg som jag går ofta på.
Tänkte att jag förmodligen ser ut som en packåsna, med alla mina väskor fullpackade med en massa saker som jag egentligen aldrig förstår varför jag envisas med att bära runt på.
En packåsna med gröna byxor, röda skor och randig tröja alltså.
Ni vet säkert.
 
Så mötte jag ett sådant där par igen.
Ett sånt där "vi-har-levt-ihop-hela-livet-och-tänker-aldrig-släppa-taget" par.
Jag sa hej.
De log och sa hej tillbaka,
Och nu känns det inte som om det där historiaprovet är så himla viktigt längre.
 
 
 
 
Efter 100 timmar inne i mitt lilla hus, inte ensam, men sjuk,
så känns det lyckligt att veta att man ska träffa en härlig härva med folk, redan imorgon, i skolan!
Så ofta, när man sitter där i världens största klassrum med tusentals elever cirkulerandes ständigt, och måstena väller över, så känns det så fantastiskt befriande när man får komma därifrån och veta att man inte behöver komma tillbaka förrän tolv timmar senare.
Man måste komma därifrån, få perspektiv och inse, att det faktiskt är ganska lyxigt att gå i skolan.
Trots allt.
 
 

 

 
Hej hej. Försöker bli en frisk tjej.