Jag är trött nu.
Efter tio veckors skolarbete.
Och även fast det är relativt länge, så känns det som om jag har åstadkommit noll.
Jag har till exempel haft samma pianoläxa sedan vi började i höstas.
Bara det är ju skrattretande, men säger en del om hur kul det är med piano och hur prioriterat det är från min sida.
När jag tänker tillbaka på det sommarlovet som kom och gick
så inser jag
hur viktig den här sommaren var för mig.
Jag jobbade massor, och fick ta mycket ansvar.
Jag lärde mig nya saker
spela trummor och sjunga samtidigt,
relationer som fick olika början och slut
men ändå viktiga och intressanta såhär i efterhand.
När jag gick från skolan igår.
Utmed den allé som jag levt med i snart fem år, som jag tagit mig fram igenom genom alla väder,
så insåg jag
hur bra jag har det och vad kul det är att vara jag.
Det är verkligen inte alltid roligt,
själva livet kan vara jobbigt och hur obegripligt som helst,
men jag inser att jag har så mycket som jag borde uppskatta mer än vad jag gör idag.
Jag borde prioritera livet.
Varför gör vi inte det?
Det är ju trots allt det enda vi har.
