Jag undrar ofta i vilka banor människor tänker när de tänker på mig. Jag kan bli lite rädd för att de får tänka vad som helst. Får det verkligen vara så? Vi får inte skriva vad vi vill, säga vad vi vill men man får tänka precis vad man vill. Skrämmande tanke.
Jag tänker på människor väldigt ofta, hur de är, vad de gör och hur de agerar. Jag kan ta på mig aldeles för stort ansvar, som inte är befogat överhuvudtaget. Jag behöver inte. Ändå gör jag det, fast jag vet att jag lika gärna kan strunta i det. För det tjänar oftast ingenting till.
Jag undrar ofta vad andra ser hos mig som inte jag ser hos mig själv.
 
Men allra oftast kommer jag fram till att jag inte vill veta. För jag mår nog bäst av att leva i den ovissheten.
 
 
 
Jag sitter hemma, i mitt kök. Det viner vid fönstren och det smattrar mot fönsterbläcket. "Hur länge är länge nog?",  tänker jag. Nu har jag fått frågan både en, två och fem gånger varför jag inte skriver längre. Det här med att kunna placera ord bredvid varann så att det blir meningar som kan tas emot av någon, det är en konst och den konsten kändes svår att hitta tillbaka till ett längre tag. Men nu, hemma i mitt kök, känns det som om jag har hittat den igen.
Det hände massor med saker och gör det fortfarande men nu tror jag att det lugnar sig ett tag. Iallafall tre år framöver. Det var någon som sa en gång att visst är det konstigt. Dagar går och och tycks vara obetydliga men så en dag är allting annorlunda. Det är precis som om livet hände utan att vi reflekterade.
 
Hur länge är länge nog? Kanske såhär länge.
Hej igen, om du är kvar...
 
 
 
 
Det finns ingenting som jag tycker så mycket om som att vara tillsammans med männsikor som jag ser upp till och beundrar. Människor som jag tycker mycket om och som får mig att vilja vara en bättre version av mig själv.
Oavsett om det handlar om ett kort, spontant möte som varar en kvart innan bussen går, eller om det är en middag på restaurang som varit planerad månader i förväg, så är kontentan den samma. En lyckokänsla i magen och ett brett leende på läpparna. 
Finns det något bättre än att somna lycklig?
 
Jag förstår att det kommer att bli allt mer sällsynt. Jag förstår att jag är den som förrändras i en takt som man måste springa med om man vill följa. Därför beundrar jag de som faktiskt gör det, ännu mer än vad jag gjorde förut. Tack för ert tålamod med mig.