Det finns ingenting som jag tycker så mycket om som att vara tillsammans med männsikor som jag ser upp till och beundrar. Människor som jag tycker mycket om och som får mig att vilja vara en bättre version av mig själv.
Oavsett om det handlar om ett kort, spontant möte som varar en kvart innan bussen går, eller om det är en middag på restaurang som varit planerad månader i förväg, så är kontentan den samma. En lyckokänsla i magen och ett brett leende på läpparna. 
Finns det något bättre än att somna lycklig?
 
Jag förstår att det kommer att bli allt mer sällsynt. Jag förstår att jag är den som förrändras i en takt som man måste springa med om man vill följa. Därför beundrar jag de som faktiskt gör det, ännu mer än vad jag gjorde förut. Tack för ert tålamod med mig.
 
 
 
 
Nuförtiden går jag mest under namnet Fröken Linnéa.
Jag stormtrivs med både namnet och de arbetsuppgifter som liksom tillkommer när man helt plötsligt döps om på ett sådant sätt. Det känns helt enkelt som om jag är på rätt plats just nu, jag är där jag ska vara.
Även om jag drömmer om att få stå på scen, och inte att vara timanställd på en skola, så kan jag dra många likheter mellan dessa yrken. Man måste vara lite nacissistisk som lärare. Man måste gilla att ha ögon och öron på sig och man måste stå längst fram och underhålla för att inte tappa elevernas intresse.

Detta gör man enklast genom att prata om det som barnen gillar mest i hela världen.
TV spel,
Husdjur,
Pojkvänner/Flickvänner och
 
Rast.
 
 
 
 
 
Ironiskt nog blev det inte alls lika läskigt.
Visst var det som att hoppa naken från tian, alla stirrar och undrar, lite förvånade, men det gjorde inte så ont att träffa ytan.
Att sluta skolan innebär många val och en hel del nya ansvarstaganden. Att ta beslut om relationer och att lära sig prioritera rätt saker i rätt tidpunkt, är inte det lättaste.
Men det är viktigt och det är en del av livet.