Det finns ingenting som jag tycker så mycket om som att vara tillsammans med männsikor som jag ser upp till och beundrar. Människor som jag tycker mycket om och som får mig att vilja vara en bättre version av mig själv.
Oavsett om det handlar om ett kort, spontant möte som varar en kvart innan bussen går, eller om det är en middag på restaurang som varit planerad månader i förväg, så är kontentan den samma. En lyckokänsla i magen och ett brett leende på läpparna. 
Finns det något bättre än att somna lycklig?
 
Jag förstår att det kommer att bli allt mer sällsynt. Jag förstår att jag är den som förrändras i en takt som man måste springa med om man vill följa. Därför beundrar jag de som faktiskt gör det, ännu mer än vad jag gjorde förut. Tack för ert tålamod med mig.
 
 
 
 
Nuförtiden går jag mest under namnet Fröken Linnéa.
Jag stormtrivs med både namnet och de arbetsuppgifter som liksom tillkommer när man helt plötsligt döps om på ett sådant sätt. Det känns helt enkelt som om jag är på rätt plats just nu, jag är där jag ska vara.
Även om jag drömmer om att få stå på scen, och inte att vara timanställd på en skola, så kan jag dra många likheter mellan dessa yrken. Man måste vara lite nacissistisk som lärare. Man måste gilla att ha ögon och öron på sig och man måste stå längst fram och underhålla för att inte tappa elevernas intresse.

Detta gör man enklast genom att prata om det som barnen gillar mest i hela världen.
TV spel,
Husdjur,
Pojkvänner/Flickvänner och
 
Rast.
 
 
 
 
 
Ironiskt nog blev det inte alls lika läskigt.
Visst var det som att hoppa naken från tian, alla stirrar och undrar, lite förvånade, men det gjorde inte så ont att träffa ytan.
Att sluta skolan innebär många val och en hel del nya ansvarstaganden. Att ta beslut om relationer och att lära sig prioritera rätt saker i rätt tidpunkt, är inte det lättaste.
Men det är viktigt och det är en del av livet.
 
 
 
 
Väckarklockan ringde inte i morse, för jag hade glömt be den göra det kvällen innan.
Jag skyndar mig hela morgonen. En sen ankomst är inte hänsynsfullt, ger inget pålitligt intryck och en ursäkt om att man inte blev väckt, håller inte. Oavsett om den var sann.
För trots att jag tycker att håret ser kaosartat ut, så ser ingen annan skillnaden från igår. Det är till synes en helt vanlig måndag.
Jag träffar lärare i korridoren som talar om att jag borde och att jag måste. Jag träffar trötta vänner vars att göra lista växt till storlek xlarge. Vi kramas, tröstar och peppar. Vi skrattar, gråter och säger dumma saker om dumma uppgifter som känns fullständigt onödiga och värdelösa. Första året på gymnasiet var inte alls den räkmackan jag trodde att den skulle bli, men det var det mest utvecklande och givande året.

"Vilket betyg satsar du på Linnéa?"
Det är nu jag ska vara realistisk, tänka på att det är för min skull jag ska prestera och inte för läraren som frågar. Ska jag satsa så ska jag orka. Hela vägen. Inte halva. Mitt hjärtas optimist säger att jag klarar det, sätt målet högt. Jag går i tvåan på gymnasiet och vill så mycket att jag varje dag hoppar ur sägen och tänker att idag gäller det, idag ska jag lägga i femmans växel och trycka på gasen. För utan gasen står man still, och står man still så kommer andra före. Det blir som vid trafikljusen och som att stå kvar när det blir grönt och alla andra går. Sånt gör inte jag, jag går inte ens.
Jag sätter en fot framför den andra och springer.

Men den dagen man vaknar när väckarklockan ringer och man blir liggandes kvar i sägen, stirrandes upp i taket. Den dagen man svarar läraren att det spelar ingen roll vilket betyg du satt som det sista, för det är inte det som är det viktiga.
Det viktiga är att jag under fjorton år i skolans värld har lärt mig viktigare saker om livet än vilka fåglar som låter på vilket sätt eller hur jag ska lösa fullkomligt hopplösa ekvationssystem som slutar i en bultande huvudvärk. Visst har jag tänkt att jag är värdelös, att jag inte kan och jag saknar förmågan att prestera tillräckligt överhuvudtaget, men den känslan har alltid ersatts av mycket starkare känslor av att jag visst kan. Ingen kan vara bäst på allt och om man skulle vara det så skulle man haft betydligt svårare att komma på vad man ska göra med sitt liv efter skolan. Därför är jag glad att jag vet vilka mina styrkor är, vad jag kanske borde öva mer på och vilka ämnen jag snabbt kan bolla över till andra utan att ens behöva uttala mig om själv.
Så skriv vad du vill på pappret, det jag har lagt i ryggsäcken väger så mycket mer än tre små bokstäver som snart är glömda ändå.
Jag har fått vänner, vänner som inte är lika trötta längre och som äntligen minns hur man skrattar igen. Och jag har kommit till insikt om att man kan bli älskad för den man är och inte för det man presterar.

Tre år och miljontals olika känslor.
Tre år som om åtta dagar, är slut.
 
 
 
 
So I gave you a bit of my heart.
And I don´t ever want it back.
 
Thank you.
 
 
 
Om jag skulle skriva ett litet ensamt inlägg, det första och sista i april månad, så skulle jag skriva att jag mår bra. Väldigt bra.
Jag skulle skriva att jag längtar till sommaren, precis som alla andra som går sina sista veckor i skolan, att jag vill att det ska bli grönt nu men att jag samtidigt älskar känslan av att längta till något, som man med all säkerhet vet blir fantastiskt när det väl händer.
Jag vilja förklara mig och få er att förstå att alla mina tankar om livet som brukade fastna här, inte har försvunnit. De är bara applicerade på andra ställen och stannar allt som oftast som utkast.
Hittills har mitt 2013 bara bjudit mig på godsaker, jag får nypa mig i armen för att förstå att allt som händer är på riktigt. Att du ligger vid sidan om mig och inte tänker gå därifrån.
 
 
 
 
 
Alla som tar studenten om ungefär tre månader skulle behöva en motivationscoatch.
Alltså, verkligen.
För nu går det inte fort, fast det borde göra det.
 
 
 
 
Igår satt jag i ett samtal om vad det innebär att leva livet.
Vi kom i stora drag fram till att det handlar om att följa sin magkänsla och göra saker man mår bra utav.
Nu sitter jag på en obekväm stol i en skola jag kommer springa ifrån om tre månader, med uppgifter som ger mig allt annat än bra magkänslor.
 
Jag hoppas så innerligt att livet inte kommer göra mig besviken.

 
 
 
I've got my head in the clouds.
Big time.
 
 
 

Jag är så evinnerligt trött.
Trött på alla frågor om vad man ska göra. Göra sen, sen när man inte är helt självklar någonstans längre. Sen när man sitter vid köksbordet med samma kaffekopp i handen som tidigare, fast med den tunga skillnaden i knäet. Skillnaden att du nu skulle kunna sitta kvar på stolen med kaffekoppen tills dess att någon ber dig flytta på dig eller tills dess att kaffet kallnat och du tröttnat på positionen. Jag tröttnade på min position för länge sen. Men jag flyttade inte på mig för det.
Varför gjorde jag inte det?

Jag är så evinnerligt trött.
Trött på alla som ska veta allt om alla. Trött på alla osanningar och fjädrar som blir till så stora hönor att ingen tillslut har ork att fånga in dem. I samma sekund som man bestämmer sig för att bygga ett staket, för att behålla någon form av sig själv, så blir man plötsligt beige.
Vem vill vara beige? Jag vill ju bli som de där färgstarka damerna på centralstationen, med röda kappor och gröna skor. Gula örhängen och rosa läppstift, och berättelser om fantastiska händelser i ryggsäcken. Jag vill dela med mig. Lugna de unga, oroliga och säga till en sådan som jag är idag att det kommer att ordna sig. Att det kommer att bli som jag hoppas, och ännu lite bättre ändå.
Att kärlek finns på riktigt och att jag visst kommer att passa i gula örhängen.

Jag är så evinnerligt trött.
Trött för att jag inte sov så bra i natt. Men bortsett från den petitessen i mitt annars så bekymmerslösa liv, så mår jag så bra. Jag är så evinnerligt trött på frågorna de ställer om vilka dörrar som jag ska öppna. Jag ser inga raka vägar. Jag är inte ens säker på att jag vill ha raka vägar. Ibland önskar jag att jag kommer att sitta där på stolen, med kaffekoppen i handen och den tunga skillnaden i knäet och få en tegelsten i huvudet. Att jag vet vad jag vill. Att jag ser vart jag ska. Min inre gps ska plötsligt få en tydlig rutt, men utan raka vägar. Raka vägar betyder noll utveckling.  Och jag är så evinnerligt trött på ord som inte är sanna. Jag hungrar efter sanning, ärlighet och genuinitet. Äkta vara.

Jag är så evinnerligt glad, för jag har det så bra.
Trots att jag ikväll går och lägger mig med ett hjärta
i korsdrag.