Just i kväll har jag lite ont i hjärtat.
Ibland blir det så, och jag förundras över hur det kan bli så när allt som är runt mig just nu är fantastiskt.
Just ikväll sitter jag och tittar på när sommarens första dag säger hejdå
och undrar om den kommer tillbaka imorgon eller om vi får vänta med att se den igen.
Jag tänker på hur mycket jag saknar mina vänner som inte bor nära längre utan som flyttat och vågat.
De är vackra fåglar som flugit ur sin bur och prövat sina vingar, och de verkar bära, då de inte kommer hem till boet igen. Inte just nu iallafall.
Inte just i kväll.
Trädet utanför mitt runda fönster, det har slagit ut nu.
Helt och hållet.
Det är som om bladen skriker efter efterlängtad uppmärksamhet.
Just i kväll, tänker jag på alla er därute.
Mina hjältar. Ni som försvinner, flyttar och vågar.
Ni kommer alltid finnas i mitt lillgamla hjärta.
Inte bara...
just i kväll.

Någonting som jag får jobba med väldigt mycket är att leva i takt med livet.
Jag springer gärna för fort, i tron om att jag missar för mycket om jag inte småspringer medan andra går.
Jag är urdålig på att leva här och nu.
Ännu sämre på att vara och prata här och nu.
Igår övade jag koreografi i stilettklackar och morgonrock.
Jag hade bestämt mig för att gå och lägga mig, men kunde helt enkelt inte göra det utan att ha övat lite först.
Därför resulterade det i denna snygga matchning:
Morgonrock och stilettklackar.
Till saken hör att jag hade fått två jättefina skoskav på dagen, som gjorde att jag knappt kunde stå ordentligt i skorna. Det var ett jättedåligt övningstillfälle.
Men morgonrocken var bra.

Det är svårt att vara ärlig mot sig själv och mot andra.
Ofta när man är ärlig så får man tillbaka det på ett sätt som det inte var tänkt.
Jag tänker på hur få bra samtalsämnen vi har att samtala om, som levt från mitten på nittiotalet till nu.
Det enda vi pratar om är om andra eller bara om oss själva.
Och oftast när vi pratar om andra eller om oss själva så pratar vi inte om de bra sakerna.
Utan de mindre bra.

Jag tror att livet ändå kommer att innehålla mer äventyr och hopp, om man vågar vara ärlig.
Jag tror att det kan bli roligt och soligt, hur jobbigt och tråkigt det än må vara ibland, eller mer ofta än så.

Jag tänkte att jag skulle skriva ihop något till er som läser mina (o)välformulerade ord ofta eller mer sällan än ibland, och detta är vad det resulterade i.
Tack för att ni läser och komenterar mina små iaktagelser, historier och ord.
Det värmer ska ni veta och det känns att ni är just... ärliga...

Idag var dagen det exploderade ute. Det blev grönt... överallt.
Dagen då jag gick en lång sjukilometerspromenad med en vän, som lyckades med att visa mig nya vägar i staden som jag trodde jag kunde utantill.

Idag var dagen då jag belv ledsen för att du inte förstod.
Ledsen för att vi inte pratar samma språk och för att jag inser att det kommer ta tid.

Idag var dagen då jag kände att det finaste man har, är de som alltid stannar kvar och inte de som går när det blåser.

Idag var dagen då ambulansen fick hämta dig, jag satt på trappan och hulkade fram ett ledset "hejdå"...
för att
jag älskar dig så mycket.

Vänd.
Kom hem igen.

Somliga dagar
glömmer jag bort viktiga saker.
Som hur man stavar till torsdag eller att man faktiskt borde äta lunch.
Somliga dagar ligger jag kvar och stannar upp.
Tittar i taket, dricker kaffe som vatten och läser böcker.
Idag tänkte jag på dig hela dagen.
Till och med när jag gjorde saker som krävde min fulla uppmärksamhet.
Underligt.

När avgör vi vad som är ärlighet?
Och hos vem ligger ansvaret att avgöra?
Hur ska vi kunna veta att man menar vad man säger och står för det?
Jag har för lite tillit till människor, jag vågar inte riktigt tro att de menar vad de säger och gör.
Jag tror att jag har varit med om för många gånger då de har sagt en sak för att sedan göra något annat.
Det är en lycka att känna att man kan lita på vad människor säger.
Att de säger det för att de menar det.
Det är när man har kommit dit som allt blir sådär...
lätt...och

okomplicerat.
Och jag slipper tänka så mycket på vad som egentligen tänks när det sägs.

Jag är påväg.
I min bräckliga farkost.

Någonting har hänt.
Jag har börjat fundera på om min lätta och okomplicerade syn på livet faktiskt kan vara fel.
Jag tvivlar på att jag kommer att fixa det.
Stark. Man ska vara stark. Men man ska också vara beredd på starka motstånd.
Glad. Man ska vara glad om positiv. Men inte för glad och positiv för då blir man oärlig.
Kan jag fixa det? Att vara glad och stark?
Det har fungerat de senaste 18 åren, så det ska nog gå ett tag till, men allt det där andra då?
Det där som ska få allt allt att kännas sådär fint ihop klistrat.
Hur ska man fixa det?

Jag ser fixade mammor i skidbacken och blir upprörd.
Ifrågasätter i samma sekund min egna trovärdighet: Syns det hur obekväm jag är utan fix?
Jag funderar på framtid, jobb och utbildnig. Lycka, kärlek och familj.
Herregud, jag som borde njuta, jag oroar mig istället.
Hur kan jag egentligen låta mig själv, för ens ett litet ögonblick tro, att det inte skulle bli något utav mig?
Jag är ju faktiskt redan en människa. Med känslor, tankar och funderingar. Med ett hjärta som ibland blir så tungt att jag nästan inte orkar bära det och med en hjärna som kan få mig att känna mig som världens minsta.
Om jag hade befunnit mig ute i rymden lite oftare så hade jag fått det svart på vitt.
Jag är en liten människa.
Jag är en liten människa med stora mål och många önskningar som kräver många böner
för att slå in.

Det var några dagar sedan jag skrev nu.
Det kanske är för att det är ganska så mycket "inget speciellt" som händer.
Antagligen.
Men jag mår bra.
Mycket bra och jag är glad för jag är ledig
och för att solen skiner så fint på alla oss som cyklar i motvind.

Jag bränner mig lite lätt under ögonen.
Mina äpplekinder framhävs ännu bättre då.
Vår är så fint
och jag är så glad att den får vara det.
På så många olika sätt.
Jag kommer igång med saker som legat i dvala som körkortsteori och matte.
Allting blir med ens lite lättare,
när man får bränna sig lite lätt
under ögonen.

Min inre psykolog säger alltsom oftast till mig att sluta vara orolig.
Om det är någonting som verkligen kommer att sätta prägel på mitt utseende om sextio år
så är det mitt ständiga oroande.
Jag funderar ganska mycket. Mest på viktiga saker förstås
men också på väldigt oviktiga saker.
Idag funderade jag på hur jag kommer se ut som sextio år.
Jag längtar efter att bli rynkig och russin. Det är vackert när man kan se att människor har levt.
Allra finast tycker jag det är med rynkorna kring ögonen och munnen.
Man kan bara föreställa sig hur många skratt och hur många tårar som spridit sig i det gamla ansiktet.
Och om ni inte visste det, så är rynkiga bröstkorgar på gamla damer, det gosigaste som finns.
Inte för att jag har provat att gosa med så många,
men ändå.

Jag ser dig.
Jag sitter häruppe och ser på dig.
Du vet inte att jag finns.
Men jag ser dig, just i detta nu.
Jag ser dig som snubblar över trotoarkanten,
du som kämpar med en tung barnvagn framför dig
och du som har så bråttom att hjärtat är påväg att hoppa ut.
Jag ser tre generationer gå förbi.
En hurtig mormor, en deprimerad mamma, ett springande barn med både mössa och vantar.
Jag ser dig fast du kanske inte vill att jag ska det.
Jag ser dig, helt utan din tillåtelse.
Så förlåt,
om jag störde eller rubbade din livsrytm
för en så kort stund som det tar,
för mig att se dig.

En ledig fredag till och jag går av på mitten.
Ja, jag blir sjuk utav ledighet.
Jag känner mig otillräcklig, ovärd, tråkig, osocial, ensam och en massa andra saker, jag skulle kunna fortsätta skriva om det i all oändlighet.
Jag försöker förgäves fokusera på pianoläxorna men tydligen har jag för mycket att skriva om, för det blir bara en massa ny musik. Inte alls några skalor.
Det snurrar i huvudet nu.
Ingen verkar bli klokare utav det här.
Jag tror att jag struntar i det här och cyklar hem istället.