Om åtta dagar
Jag skyndar mig hela morgonen. En sen ankomst är inte hänsynsfullt, ger inget pålitligt intryck och en ursäkt om att man inte blev väckt, håller inte. Oavsett om den var sann.
För trots att jag tycker att håret ser kaosartat ut, så ser ingen annan skillnaden från igår. Det är till synes en helt vanlig måndag.
Jag träffar lärare i korridoren som talar om att jag borde och att jag måste. Jag träffar trötta vänner vars att göra lista växt till storlek xlarge. Vi kramas, tröstar och peppar. Vi skrattar, gråter och säger dumma saker om dumma uppgifter som känns fullständigt onödiga och värdelösa. Första året på gymnasiet var inte alls den räkmackan jag trodde att den skulle bli, men det var det mest utvecklande och givande året.
"Vilket betyg satsar du på Linnéa?"
Det är nu jag ska vara realistisk, tänka på att det är för min skull jag ska prestera och inte för läraren som frågar. Ska jag satsa så ska jag orka. Hela vägen. Inte halva. Mitt hjärtas optimist säger att jag klarar det, sätt målet högt. Jag går i tvåan på gymnasiet och vill så mycket att jag varje dag hoppar ur sägen och tänker att idag gäller det, idag ska jag lägga i femmans växel och trycka på gasen. För utan gasen står man still, och står man still så kommer andra före. Det blir som vid trafikljusen och som att stå kvar när det blir grönt och alla andra går. Sånt gör inte jag, jag går inte ens.
Jag sätter en fot framför den andra och springer.
Men den dagen man vaknar när väckarklockan ringer och man blir liggandes kvar i sägen, stirrandes upp i taket. Den dagen man svarar läraren att det spelar ingen roll vilket betyg du satt som det sista, för det är inte det som är det viktiga.
Det viktiga är att jag under fjorton år i skolans värld har lärt mig viktigare saker om livet än vilka fåglar som låter på vilket sätt eller hur jag ska lösa fullkomligt hopplösa ekvationssystem som slutar i en bultande huvudvärk. Visst har jag tänkt att jag är värdelös, att jag inte kan och jag saknar förmågan att prestera tillräckligt överhuvudtaget, men den känslan har alltid ersatts av mycket starkare känslor av att jag visst kan. Ingen kan vara bäst på allt och om man skulle vara det så skulle man haft betydligt svårare att komma på vad man ska göra med sitt liv efter skolan. Därför är jag glad att jag vet vilka mina styrkor är, vad jag kanske borde öva mer på och vilka ämnen jag snabbt kan bolla över till andra utan att ens behöva uttala mig om själv.
Så skriv vad du vill på pappret, det jag har lagt i ryggsäcken väger så mycket mer än tre små bokstäver som snart är glömda ändå.
Jag har fått vänner, vänner som inte är lika trötta längre och som äntligen minns hur man skrattar igen. Och jag har kommit till insikt om att man kan bli älskad för den man är och inte för det man presterar.
Tre år och miljontals olika känslor.
Men den dagen man vaknar när väckarklockan ringer och man blir liggandes kvar i sägen, stirrandes upp i taket. Den dagen man svarar läraren att det spelar ingen roll vilket betyg du satt som det sista, för det är inte det som är det viktiga.
Det viktiga är att jag under fjorton år i skolans värld har lärt mig viktigare saker om livet än vilka fåglar som låter på vilket sätt eller hur jag ska lösa fullkomligt hopplösa ekvationssystem som slutar i en bultande huvudvärk. Visst har jag tänkt att jag är värdelös, att jag inte kan och jag saknar förmågan att prestera tillräckligt överhuvudtaget, men den känslan har alltid ersatts av mycket starkare känslor av att jag visst kan. Ingen kan vara bäst på allt och om man skulle vara det så skulle man haft betydligt svårare att komma på vad man ska göra med sitt liv efter skolan. Därför är jag glad att jag vet vilka mina styrkor är, vad jag kanske borde öva mer på och vilka ämnen jag snabbt kan bolla över till andra utan att ens behöva uttala mig om själv.
Så skriv vad du vill på pappret, det jag har lagt i ryggsäcken väger så mycket mer än tre små bokstäver som snart är glömda ändå.
Jag har fått vänner, vänner som inte är lika trötta längre och som äntligen minns hur man skrattar igen. Och jag har kommit till insikt om att man kan bli älskad för den man är och inte för det man presterar.
Tre år och miljontals olika känslor.
Tre år som om åtta dagar, är slut.
Heart
So I gave you a bit of my heart.
And I don´t ever want it back.
Thank you.
Solstråle
Jag skulle skriva att jag längtar till sommaren, precis som alla andra som går sina sista veckor i skolan, att jag vill att det ska bli grönt nu men att jag samtidigt älskar känslan av att längta till något, som man med all säkerhet vet blir fantastiskt när det väl händer.
Jag vilja förklara mig och få er att förstå att alla mina tankar om livet som brukade fastna här, inte har försvunnit. De är bara applicerade på andra ställen och stannar allt som oftast som utkast.
Hittills har mitt 2013 bara bjudit mig på godsaker, jag får nypa mig i armen för att förstå att allt som händer är på riktigt. Att du ligger vid sidan om mig och inte tänker gå därifrån.
Student
Alla som tar studenten om ungefär tre månader skulle behöva en motivationscoatch.
Alltså, verkligen.
För nu går det inte fort, fast det borde göra det.
8/3
Igår satt jag i ett samtal om vad det innebär att leva livet.
Vi kom i stora drag fram till att det handlar om att följa sin magkänsla och göra saker man mår bra utav.
Nu sitter jag på en obekväm stol i en skola jag kommer springa ifrån om tre månader, med uppgifter som ger mig allt annat än bra magkänslor.
Jag hoppas så innerligt att livet inte kommer göra mig besviken.
Huvudet bland molnen
I've got my head in the clouds.
Big time.
Att välja sitt liv
Jag är så evinnerligt trött.
Trött på alla frågor om vad man ska göra. Göra sen, sen när man inte är helt självklar någonstans längre. Sen när man sitter vid köksbordet med samma kaffekopp i handen som tidigare, fast med den tunga skillnaden i knäet. Skillnaden att du nu skulle kunna sitta kvar på stolen med kaffekoppen tills dess att någon ber dig flytta på dig eller tills dess att kaffet kallnat och du tröttnat på positionen. Jag tröttnade på min position för länge sen. Men jag flyttade inte på mig för det.
Varför gjorde jag inte det?
Jag är så evinnerligt trött.
Trött på alla som ska veta allt om alla. Trött på alla osanningar och fjädrar som blir till så stora hönor att ingen tillslut har ork att fånga in dem. I samma sekund som man bestämmer sig för att bygga ett staket, för att behålla någon form av sig själv, så blir man plötsligt beige.
Vem vill vara beige? Jag vill ju bli som de där färgstarka damerna på centralstationen, med röda kappor och gröna skor. Gula örhängen och rosa läppstift, och berättelser om fantastiska händelser i ryggsäcken. Jag vill dela med mig. Lugna de unga, oroliga och säga till en sådan som jag är idag att det kommer att ordna sig. Att det kommer att bli som jag hoppas, och ännu lite bättre ändå.
Att kärlek finns på riktigt och att jag visst kommer att passa i gula örhängen.
Jag är så evinnerligt trött.
Trött för att jag inte sov så bra i natt. Men bortsett från den petitessen i mitt annars så bekymmerslösa liv, så mår jag så bra. Jag är så evinnerligt trött på frågorna de ställer om vilka dörrar som jag ska öppna. Jag ser inga raka vägar. Jag är inte ens säker på att jag vill ha raka vägar. Ibland önskar jag att jag kommer att sitta där på stolen, med kaffekoppen i handen och den tunga skillnaden i knäet och få en tegelsten i huvudet. Att jag vet vad jag vill. Att jag ser vart jag ska. Min inre gps ska plötsligt få en tydlig rutt, men utan raka vägar. Raka vägar betyder noll utveckling. Och jag är så evinnerligt trött på ord som inte är sanna. Jag hungrar efter sanning, ärlighet och genuinitet. Äkta vara.
Jag är så evinnerligt glad, för jag har det så bra.
Trots att jag ikväll går och lägger mig med ett hjärta
Jag är så evinnerligt trött.
Trött på alla som ska veta allt om alla. Trött på alla osanningar och fjädrar som blir till så stora hönor att ingen tillslut har ork att fånga in dem. I samma sekund som man bestämmer sig för att bygga ett staket, för att behålla någon form av sig själv, så blir man plötsligt beige.
Vem vill vara beige? Jag vill ju bli som de där färgstarka damerna på centralstationen, med röda kappor och gröna skor. Gula örhängen och rosa läppstift, och berättelser om fantastiska händelser i ryggsäcken. Jag vill dela med mig. Lugna de unga, oroliga och säga till en sådan som jag är idag att det kommer att ordna sig. Att det kommer att bli som jag hoppas, och ännu lite bättre ändå.
Att kärlek finns på riktigt och att jag visst kommer att passa i gula örhängen.
Jag är så evinnerligt trött.
Trött för att jag inte sov så bra i natt. Men bortsett från den petitessen i mitt annars så bekymmerslösa liv, så mår jag så bra. Jag är så evinnerligt trött på frågorna de ställer om vilka dörrar som jag ska öppna. Jag ser inga raka vägar. Jag är inte ens säker på att jag vill ha raka vägar. Ibland önskar jag att jag kommer att sitta där på stolen, med kaffekoppen i handen och den tunga skillnaden i knäet och få en tegelsten i huvudet. Att jag vet vad jag vill. Att jag ser vart jag ska. Min inre gps ska plötsligt få en tydlig rutt, men utan raka vägar. Raka vägar betyder noll utveckling. Och jag är så evinnerligt trött på ord som inte är sanna. Jag hungrar efter sanning, ärlighet och genuinitet. Äkta vara.
Jag är så evinnerligt glad, för jag har det så bra.
Trots att jag ikväll går och lägger mig med ett hjärta
i korsdrag.
13-01-19
yes.
Att orka med
Jag ska orka med allt jag vill orka med,
och jag ska le åt det jag inte orkar med,
och orka ändå.
ORD
Ord är stort och svårt. Ord kan reparera och förstöra på samma gång. Ord är ibland överflödigt och onödigt. Ord kan vara som vatten som släcker törst. Ord kan bränna broar.
Kom och ge mig ord.
Spontanitet kräver planering
Jag är en människa som kräver planering.
Dålig planering får mitt liv att bli jättejobbigt att leva, speciellt när andra planerar dåligt åt mig.
Därför föredrar jag att bestämma själv, ja jag är en "jag kan bestämma bäst själv" människa. Fast inte utan att höra mig för hur andra vill ha det också.
Jag har av den enkla anledningen suttit med almanacka, schema och allmänt uppbokade datum i snart två timmar för att försöka klura ut hur jag ska överleva den här vårterminen som ligger alldeles vid mina fötter.
Efter lång diskution med mig själv har jag kommit fram till att det ska gå bra.
Jag ska orka med allt jag vill orka med och jag ska le åt det jag inte orkar med och orka ändå.
Här där jag sitter nu
Tacksam
S å h i m l a t a c k s a m...
...för mina vänner som ringer på dörren bara för att ge mig en kram
...för min familj som älskar mig
...för att min kropp fungerar som den ska
...för att jag vet om att jag har talanger
...för att jag vilar i en tro
...för att jag kan älska
...för att jag lever i ett land som tillåter mig säga vad jag vill
...för att musik finns
...för att jag tror på mig själv
...för att jag får ge
Den där tjejen
Jag minns skolmatsalen, alla upptagna stolar och fröken.
Hennes bistra min, hennes blick på min talrik och sedan på mig.
Jag var frökens största problem.
Jag minns hur det luktade. Handsprit och mjölk ungefär. Torrt knäckebröd doftade det också, jag åt ofta hårda, torra, knöliga knäckebröd i den skolmatsalen.
Jag minns hur ensam jag kände mig innerst inne,
fast tillsammans med min eviga optimist försökte jag alltid intala mig själv att jag inte var ensam. Att jag hade en självklar plats vid ett av de tusen runda borden i skolmatsalen.
I själva verket var jag ett hårt, torrt knäckebröd. Som bara vågade drömma om medvind, och riktiga vänner.
Jag hade ingen självklar kompis, ingen självklar plats vid ett runt bord, ingen självklar självkänsla.
Hur många gånger ställde jag mig frågan: När ska det vända?
Det minns jag inte. Jag minns inte hur många samtal, tårar och fröknar som frågade mig:
Hur mår du, egentligen?
Jag ville tro att det skulle vända. Att solen skulle skina på mitt liv en dag, att jag skulle få känna fullkomlig lycka. Bli älskad av vänner. Hur många tårar, frågor och fröknar, samtal och dumma dumma låtsas vänner det än fanns, så var det värt hela resan hit, för se:
Jag vann -
Tack fröken, för att du såg på mig sådär som du ofta gjorde i skolmatsalen när jag tillslut satte mig bredvid dig och dina kollegor. Med en besviken "måste du sitta här idag igen" min.
Den har, konstigt nog, bara gjort mig till en bättre männsika. Alla människor är värda en speciell plats vid ett runt bord i skolmatsalen, någon som väntar. Det finns ljus för alla, och det kommer en tid,
när allt vänder.
Ögonvrån
Jag ser dig i ögonvrån.
Jag tittar åt höger, pratar med vänner, du står precis mitt emot. Och jag ser dig. Jag ser att du tittar på mig. Att du tänker att du borde gå fram och säga alla de där sakerna som aldrig blev sagda. Säga att du inte förstod varken dig eller mig men att det syns att jag mår bra nu.
Jag ser att du tittar på mig och jag tittar tillbaka. Ögonen sa mer än orden någonsin kunnat förmedla och jag tror att det var ett förlåt, tack och
Hejdå.
