Väckarklockan ringde inte i morse, för jag hade glömt be den göra det kvällen innan.
Jag skyndar mig hela morgonen. En sen ankomst är inte hänsynsfullt, ger inget pålitligt intryck och en ursäkt om att man inte blev väckt, håller inte. Oavsett om den var sann.
För trots att jag tycker att håret ser kaosartat ut, så ser ingen annan skillnaden från igår. Det är till synes en helt vanlig måndag.
Jag träffar lärare i korridoren som talar om att jag borde och att jag måste. Jag träffar trötta vänner vars att göra lista växt till storlek xlarge. Vi kramas, tröstar och peppar. Vi skrattar, gråter och säger dumma saker om dumma uppgifter som känns fullständigt onödiga och värdelösa. Första året på gymnasiet var inte alls den räkmackan jag trodde att den skulle bli, men det var det mest utvecklande och givande året.

"Vilket betyg satsar du på Linnéa?"
Det är nu jag ska vara realistisk, tänka på att det är för min skull jag ska prestera och inte för läraren som frågar. Ska jag satsa så ska jag orka. Hela vägen. Inte halva. Mitt hjärtas optimist säger att jag klarar det, sätt målet högt. Jag går i tvåan på gymnasiet och vill så mycket att jag varje dag hoppar ur sägen och tänker att idag gäller det, idag ska jag lägga i femmans växel och trycka på gasen. För utan gasen står man still, och står man still så kommer andra före. Det blir som vid trafikljusen och som att stå kvar när det blir grönt och alla andra går. Sånt gör inte jag, jag går inte ens.
Jag sätter en fot framför den andra och springer.

Men den dagen man vaknar när väckarklockan ringer och man blir liggandes kvar i sägen, stirrandes upp i taket. Den dagen man svarar läraren att det spelar ingen roll vilket betyg du satt som det sista, för det är inte det som är det viktiga.
Det viktiga är att jag under fjorton år i skolans värld har lärt mig viktigare saker om livet än vilka fåglar som låter på vilket sätt eller hur jag ska lösa fullkomligt hopplösa ekvationssystem som slutar i en bultande huvudvärk. Visst har jag tänkt att jag är värdelös, att jag inte kan och jag saknar förmågan att prestera tillräckligt överhuvudtaget, men den känslan har alltid ersatts av mycket starkare känslor av att jag visst kan. Ingen kan vara bäst på allt och om man skulle vara det så skulle man haft betydligt svårare att komma på vad man ska göra med sitt liv efter skolan. Därför är jag glad att jag vet vilka mina styrkor är, vad jag kanske borde öva mer på och vilka ämnen jag snabbt kan bolla över till andra utan att ens behöva uttala mig om själv.
Så skriv vad du vill på pappret, det jag har lagt i ryggsäcken väger så mycket mer än tre små bokstäver som snart är glömda ändå.
Jag har fått vänner, vänner som inte är lika trötta längre och som äntligen minns hur man skrattar igen. Och jag har kommit till insikt om att man kan bli älskad för den man är och inte för det man presterar.

Tre år och miljontals olika känslor.
Tre år som om åtta dagar, är slut.
 
 

1 kommentarer

Sara

14 Jun 2013 10:00

Du är så sjukt grym Linnéa.

Kommentera

Publiceras ej