Lugn lördag.
Ey, vänta nu. Söndag är det ju faktiskt.
När det är lov, är det lördag hela veckan hemma hos mig.

Jag krattade gräsmattan under vår megastora bok, ja, ett träd alltså, förut.
Det är alltid lite farligt att heta Linnéa Smedman, och kratta samtidigt som man har radion i bakrunden.
Det blir gärna lite för mycket dans och för hög sång.

Men nu är jag inne, så nu är det okej att gå förbi vårt hus igen, utan att bli skrämd eller känna att det blir pinsamt.
Tack.



Härom dagen hittade jag en fantastisk konstnär.
Jag ska inte beskriva henne, utan bara uppmana er till att klicka er in på länken här nedan och låt er fascineras en stund. Det är makalöst, och väldigt underhållande.
Kolla in detta

Jag har klickat den här lilla skapelsen, den är på väg hem nu.
Det känns roligt.




Igår kväll, när klockan höll på att bli mycket och jag var så trött att ögonen tårades utav sig själv,
när vi roddade allt som stod på scenen och när jag hunnit få både ett och två blåmärken här och varstans
Då, då börjar två småtjejer springa runt runt i aulan och leka bland alla sladdar som vi skulle packa ihop.
Jag brukar gilla småtjejer, men i det läget höll jag på att skicka ut dem.

Åh, himlans barn! Dom är ju alltid ivägen.
Det som störde mig allra mest var att de var så mycket piggare än vad jag och mina kompisar var - tillsammans.

Men så, när jag stod där, och var som mest uppe i mitt dragande i sladdar och cases, kom den minsta tjejen fram till mig:
"Kan jag få din autograf?"
Mitt hjärta smälte och sen fick barnen vara vart de ville.
Gärna på mig.

Min första autograf.
Mitt minsta fan.