Medan potatisen kokar upp så tänkte jag mig att jag skulle skriva något.
Den senaste tiden har det hänt så mycket att jag inte riktigt har hunnit sätta mig ned och fundera på, om det finns något att skriva om. Och hur jag i sådana fall skulle formulera mig.
Det är konstigt, ibland försvinner sådant man trodde man kunde som rinnande vatten.
Som det där med hur man ska formulera sig.
 
Jag har rest.
Både här inne och där ute.
Jag som inte gillar resor. Tycker om att vara där jag är och veta vart jag ska.
Men jag börjar vänja mig vid att kunna leva här och nu.
Göra det man vill just nu.
Leva här och nu.
 
Nu kokar potatisen.
 
 
Imorgon tar jag bussen.
Jag tar bussen som tar mig till båten. Sen tar jag mina ben till hjälp.
Hit men inte längre, det var summan. Poängen.
Jag vill alltid längre, det är liksom jag. Jag fungerar så.
Du var väldens mest effektiva järnvägsbom.
En som aldrig går upp efter att den har gått ned och tåget åkt förbi.
Det är först nu i efterhand som jag inser att jag skulle suttit på det tåget, istället för att stå och vänta på dig.
För det var inte värt det.
Inte då, inte nu och inte imorgon.
 
Imorgon tar jag bussen.
Bussen som tar mig till båten. Sen tar jag mina ben till hjälp.
Mina ben och mitt hjärta.
Mitt hjärta, med hela dess innehåll.
Jag tänker aldrig mer kasta mitt hjärta på någon som är en järnvägsbom som aldrig går upp efter att den har gått ned och tåget har åkt förbi.