Någonting har hänt.
Jag har börjat fundera på om min lätta och okomplicerade syn på livet faktiskt kan vara fel.
Jag tvivlar på att jag kommer att fixa det.
Stark. Man ska vara stark. Men man ska också vara beredd på starka motstånd.
Glad. Man ska vara glad om positiv. Men inte för glad och positiv för då blir man oärlig.
Kan jag fixa det? Att vara glad och stark?
Det har fungerat de senaste 18 åren, så det ska nog gå ett tag till, men allt det där andra då?
Det där som ska få allt allt att kännas sådär fint ihop klistrat.
Hur ska man fixa det?
Jag ser fixade mammor i skidbacken och blir upprörd.
Ifrågasätter i samma sekund min egna trovärdighet: Syns det hur obekväm jag är utan fix?
Jag funderar på framtid, jobb och utbildnig. Lycka, kärlek och familj.
Herregud, jag som borde njuta, jag oroar mig istället.
Hur kan jag egentligen låta mig själv, för ens ett litet ögonblick tro, att det inte skulle bli något utav mig?
Jag är ju faktiskt redan en människa. Med känslor, tankar och funderingar. Med ett hjärta som ibland blir så tungt att jag nästan inte orkar bära det och med en hjärna som kan få mig att känna mig som världens minsta.
Om jag hade befunnit mig ute i rymden lite oftare så hade jag fått det svart på vitt.
Jag är en liten människa.
Jag är en liten människa med stora mål och många önskningar som kräver många böner
för att slå in.
2 kommentarer
Sara
08 Apr 2012 14:46
Du må vara liten men du ska alltid se till att vara den största personen i ditt liv. Ingen annan är bättre än du är. Du kan göra PRECIS vad du vill, samtigt som det är helt okej att vara 18 år och inte veta precis vad man vill. Det är en del i det hela. Du är helt underbar och allt tvivel visar bara på att du är en förnuftig människa som har förmåga att analysera saker och ting. Att vara 50 år och inte veta vad man vill, försumma sitt liv, inte lyssna på sina känslor, inte göra något av sina drömmar - det är att vara en liten och värdelös människa (för sig själv). Du är däremot bara 18 år, du är inte ens klar med gymnasiet! Det är lugnt :)
Kram på dig.
Kristin
24 Apr 2012 16:54
Linnea, du skriver så vackert! Utan att det blir så där högtravande eller jag-lever-i-en-annan-värld aktigt. Jag märker ju att du lever i samma värld som jag, går i ungefär samma tankar. Skillnaden är väl att du är så grymt bra på att få ner dem, tankarna. Svart på vitt, men med en massa nyanser emellan raderna. Så vackert och starkt, du är så duktig!!
Kommentera