Äntligen har rutinerna kommit igång igen.
Jag går på samma gator, vid samma tider, träffar samma människor i samma lokaler.
Tristessen kommer krypande minst en gång om dagen, tillsammans med matteboken och kaffemuggen,
men det är något fint med det ändå.
Det blir märkbart ljusare, det känns inte alls lika tungt att gå upp på morgonen.
Skratta tillsammans med vänner påväg till skolan i dimmigt regndroppe väder, och det känns som om jag kan ta på min vardags guldkant...
Kommentera