Jag tittar ut genom fönstret och tycker mig se dig
stå ute på gatan och vinka till mig.
Men jag såg fel. För du är inte hemma.
Det var inte du, det var en farbror med hund.
Minuter, timmar, dagar, veckor spelar ingen roll. För det är lika otrevligt alltihop när man måste sakna under tiden.
Saknad känns i huvud, mage, armar och ben, knän och fötter. För att inte tala om hjärta. Men det kan ju bli djupt.
Saknad är både och. Det är fruktansvärt, frustrerande, otrevligt, omöjligt, envist, svart, tråkigt och bittert.
Men det är också härligt, fint, fantastiskt, förväntansfullt och upprymt.
Det förvånar mig hur man påverkas utav saknad. Eller hur saknad påverkar olika sorters människor.
Vissa tappar talförmågan, andra gör saker som de aldrig skulle gjort annars.
Jag skruvar ihop skrivbord.

1 kommentarer

Anna

04 Mar 2012 18:15

Tänk vad det kan va svårt. Att förstå.

Kommentera

Publiceras ej